”Tre saker krävs för
att bli forskare”
Foto: Alexander Donka
agom tills jag skriver den här texten har ”sjukvården” åter seglat
upp som väljarnas mest prioriterade fråga. En bra sjukvård
behöver baseras på evidens och god klinisk forskning. För ett par
veckor sedan frågade jag några vänner som forskar hur man bäst
kan underlätta för svensk medicinsk forskning. De flesta svarade:
”Stöd kvalitetsregistren”.
Sverige har fantastiska hälsoregister som cancerregistret och dödsorsaks-
registret, men professionens kvalitetsregister hämmas av att (1) data måste
dubbelinmatas i både journal och kvalitetsregister, (2) att deltagande i kva-
litetsregister inte är obligatoriskt (vilket det är för t.ex. cancerregistret), och
(3) regionerna alltför ofta försvårar tillgången till patientdata.
Om vi vill stimulera forskning och samtidigt höja kvaliteten på svensk
sjukvård, behövs en ökad förståelse för den roll kvalitetsregistren kan spela.
Men även om kvalitetsregisterarbete kan vara en utmärkt ingång för svenska
läkare att börja forska så räcker de inte. Det behövs mer.
Som relativt ny läkare i slutet av 90-talet så hamnade jag en gång på middag
hos en äldre barnläkare. Jag var yngst av middagsgästerna, ja sannolikt
hälften så gammal som de flesta överläkarna runt bordet. Strax före efterrät-
ten drog sig den ena överläkaren till minnes hur han under en sabbatical på
1980-talet träffat den schweiziske barnläkaren Andrea Prader, som 1956 fick
ge namn åt första halvan av syndromet Prader-Willi.
Prader hade spänt ögonen i den svenske överläkaren [då underläkare], och
bett honom lista tre saker man behöver för att bli forskare. Stammande fick
svensken fram att man nog måste (1) vilja forska. Det gav ett rätt. Men det
behövdes mer sade Prader: ”(2) You have to make a move, and (3) you need
time”.
Den egna drivkraften (”to make a move”) är viktig. Jag har de sista 10 åren
aldrig tagit mig an en doktorand som inte själv tagit första steget. Själv varit
den som kontaktat mig – visat att man är motiverad. Jag minns hur jag en
gång ville försäkra mig om att en underläkare var tillräckligt motiverad att
börja forska hos mig, så jag frågade honom hur mycket han ville forska? Han
svarade: ”Jag är beredd att helt sluta spela golf i 5 år för att få tid att forska”.
Man måste inte ställa in golfbagen i garaget eller lägga tennisracketen på
hyllan, men man måste förstå att forskningen inte kommer gratis. Den kräver
motivation. Men man måste också ta det där första steget. Komma igång. Och
första steget är ofta att identifiera en potentiell handledare.
Mitt eget tips brukar vara att gå till sitt sjukhusbibliotek och fråga bibliote-
karien vilka forskare som får saker och ting gjorda, det vill säga publicerar
artiklar. Det är en sådan man vill ha som handledare, för man vill ha en
handledare som själv ”will make a move”.
Av Andrea Praders tre krav kan man uppfylla de första två själv, men det
tredje, ”tiden”, kräver stöd – från arbetsgivaren och från externa finansiärer.
Man behöver sammanhållen forskningstid för att tränga in i sitt ämne, läsa
artiklar, fundera igenom forskningsfrågan, och träffa sin handledare. Arbets-
givarna måste förstå att sjukvård med kvalitet kräver en bas av medicinsk
forskning. Vi måste ge unga läkare möjligheter att börja forska och mer er-
farna läkare chansen att fortsätta forska. Jag vill se fler tjänster för forskande
överläkare.
Amerikansk forskning talar för att varje dollar som investeras i medicinsk
forskning ger två till tre dollar tillbaka till samhället. Att investera i läkares
forskning är därför inte en förlustaffär. Det är en investering i dag, för bättre
vård i morgon. Det tror jag att Andrea Prader hade hållit med om.
Jonas F Ludvigsson
Vetenskaplig sekreterare Svenska Läkaresällskapet
JONAS F LUDVIGSSON
Vetenskaplig sekreterare
Svenska Läkaresällskapet
KRÖNIKA 23
” Mitt eget tips brukar
vara att gå till sitt
sjukhusbibliotek och
fråga bibliotekarien
vilka forskare som
får saker och ting
gjorda, det vill säga
publicerar artiklar”.”