Rapport från Preventionsdagen 2026

RAPPORT FRÅN PREVENTIONSDAGEN 2026

Mer än vård

– att skapa livskvalitet genom preventiva och

hälsofrämjande insatser för de allra äldsta

Den 13 februari 2026

Svenska Läkaresällskapet

Preventionsdagen arrangerades av Svenska Läkaresällskapets (SLS) kommitté för Prevention och Folkhälsa.

MODERATORER Anna Kiessling, ordförande SLS kommitté för prevention och folkhälsa

ORGANISATÖRER Lilian Lindberg, utredare, och Ellinor Schmidt, programansvarig, SLS

PRODUKTION Svenska Läkaresällskapet, Klara Östra Kyrkogata 10, 101 35 Stockholm

VÄXEL 08- 440 88 60 E-POST sls@sls.se WEBB www.sls.se

TEXT Lena Edberg, kommunikatör, SLS

GRAFISK FORM Jaana Logren Bergqvist, kommunikationschef SLS

FOTON Istockphoto

RAPPORT FRÅN PREVENTIONSDAGEN 2026

Preventionsdagen 2026

Den 13 februari samlades runt 70 personer, för årets

Preventionsdag med tema: ”Mer än vård – att skapa livskvalitet

genom preventiva och hälsofrämjande insatser för de allra äldsta.”

Dagen arrangerades av SLS kommitté för Prevention och Folkhälsa

och i år riktades fokus mot hur vi kan skapa förutsättningar för ett

gott åldrande med bevarad livskvalitet och värdighet.

Under dagen diskuterades hur preventiva och hälsofrämjande

insatser kan göra verklig skillnad för de allra äldsta, både för

individen och för samhället.

Inledning

Catharina Ihre Lundgren, SLS ordförande och Anna Kiessling, ordförande SLS

kommitté för prevention och folkhälsa

Catharina Ihre Lundgren inledde med att lyfta Svenska Läkaresällskapets (SLS) kom-

munikativa fokusfråga äldre med multisjuklighet. Hon betonade att ett längre liv inte

automatiskt innebär fler friska år, och att vårdbehoven i högre åldrar ofta är komplexa,

samtidigt behöver vi se hela åldrandets bredd. Äldre är ingen homogen grupp, och

vården måste möta både den friska och den sköra med samma respekt för individens

behov och livssituation. Ojämlikheten i hälsa ökar, och risken är att den fördjupas

ytterligare när systemet blir pressat. För äldre med multisjuklighet – som ofta har

störst behov men svagast röst – blir detta särskilt tydligt. SLS hälso- och sjukvårdspo-

litiska program presenterades, där prevention och jämlik hälsa ingår som en av fem

bärande punkter. SLS anser att prevention och jämlik hälsa är avgörande för en hållbar

vård och ett friskare samhälle.

Anna Kiessling som var moderator för dagen presenterade därefter programmet och

satte ramen för dagen: hur kan vi skapa livskvalitet genom preventiva och hälsofräm-

jande insatser för de allra äldsta?

Äldre personers hälsoläge – igår och idag

Dorota Religa, professor i klinisk geriatrik, Karolinska Institutet, och överläkare,

Karolinska Universitetssjukhuset

Demografi och den svenska kontexten

Dorota Religa gav en övergripande bild av hur den äldre befolkningens hälsoläge i

Sverige har utvecklats och hur det förväntas förändras framöver. Medellivslängden för

både män och kvinnor fortsätter att öka, men ett längre liv innebär inte automatiskt

fler år med god hälsa. I dag är cirka 20 procent av Sveriges befolkning 65 år eller äldre,

och Sverige tillhör de länder i världen med högst andel personer över 80 år. År 2024

uppgår gruppen 80+ till omkring 500 000 personer, och 2030 beräknas den vara cirka

750 000. År 2060 beräknas var tionde invånare i Sverige vara 80 år eller äldre.

Samtidigt föds färre barn, vilket leder till en tydlig förändring av befolkningsstruktu-

ren. Inom de kommande tio åren väntas befolkningen öka med knappt två procent,

medan andelen barn och unga minskar med drygt åtta procent. Denna demografiska

utveckling påverkar såväl individers livsvillkor som planeringen och finansieringen av

välfärden.

Prevention och en åldrande befolkning

När det gäller livslängden kan den till ungefär hälften förklaras av genetiska faktorer

och till hälften av påverkbara faktorer. Det finns i dag god evidens för att äldres fysis-

ka hälsa kan påverkas genom förebyggande insatser, såsom blodtrycksbehandling,

vaccinationer och synhjälpmedel, liksom insatser som stärker muskel- och benmas-sa.

Forskning och långsiktiga studier, såsom H70-studien och den riksrepresentativa

SWEOLD-undersökningen, bidrar med kunskap om äldres hälsa, levnadsvillkor och

funktionsförmåga över tid.

Vidare lyfte Dorota Religa begreppet skörhet och olika skattningar av skörhet. Den

så kallade Fenotypmodellen beskriver skörhet utifrån kriterier som viktminskning,

utmattning, fysisk aktivitet, långsamhet och svaghet. Hon talade även om Clinical

frailty scale som bygger på klinisk bedömning av den enskilda patienten och skattar

graden av skörhet och kognitiv förmåga. Många länder utvecklar särskilda vårdformer

för sköra äldre, ofta med målet att ge vård där patienten befinner sig. Hon nämnde

också en nypublicerad artikel (där hon är medförfattare) om WHO:s uppdaterade

ICOPE-ramverk och hur det kan stödja ett mer åldersanpassat arbetssätt i vården.

Ett lyckligt åldrande

Avslutningsvis presenterades ett annat perspektiv på åldrande. En ny omfattande

studie om lycka i Sverige visar att äldre svenskar hör till en av världens lyckligaste

grupper, med starka nära relationer och mindre grad av ensamhet än yngre. Medan

unga vuxna svenskar idag mår sämre än äldre. Åldrande förknippas ofta med skörhet

och ensamhet, men resultaten bidrar till en mer nyanserad bild. Hög ålder behöver

inte innebära lägre livskvalitet, men ställer ökade krav på ett hållbart och förebyggan-

de hälsoarbete.

PREVENTION I PRAKTIKEN – VAD FUNGERAR FÖR ÄLDRE?

Fysisk aktivitet, matvanor och social samvaro för ett hälsosamt åldrande

Fysisk aktivitet för äldre

Ing-Mari Dohrn, fysioterapeut, docent, Karolinska Institutet, ordförande Yrkesfören-

ingar för fysisk aktivitet (YFA)

Ing-Mari Dohrn presenterade kunskapsläget kring fysisk aktivitet som prevention för

äldre, med fokus på de allra äldsta. Rekommendationerna kring fysisk aktivitet för 65

+ är 150–300 minuters pulshöjande aktivitet per vecka och styrketräning två gång-er

i veckan, samtidigt som man bör minska stillasittande och att lägga in balansutma-

nande övningar 2–3 gånger i veckan.

Gärna 7 000 steg - effekt redan vid 4 000

Ing-Mari Dohrn berättade vidare om en metaanalys av 31 studier med totalt 160 000

deltagare som visar att 7 000 steg per dag, jämfört med 2 000, är kopplat till 47 pro-

cent lägre mortalitet, 25 procent lägre risk för hjärt–kärlsjukdom, 38 procent lägre

risk för demens och 22 procent lägre risk för depression. Redan vid omkring 4 000

steg per dag ses hälsofördelar hos äldre.

Studier visar att hemmaboende personer över 80 år är relativt aktiva, men att få

uppnår rekommendationerna för fysisk aktivitet. Bara 7% av personer över 75 år

uppfyller både rekommendationerna om pulshöjande fysisk aktivitet och styrketrä-

ning. Stillasittande innebär betydande hälsorisker hos äldre: försämrad muskelstyrka,

sämre fysisk funktion, ökad risk för skörhet och ökad fallrisk. Även kognitiv funktion

påverkas, och risken för demens ökar vid långvarigt stillasittande. Att bryta långvarigt

stillasittande är en viktig preventiv åtgärd.

Fallrisk och fallprevention

Varannan person över 80 år faller årligen och oro för fall är vanligt. Både fall och

fallrädsla kan leda till minskad aktivitet, vilket i sin tur ökar risken ytterligare. Balans-

och funktionell träning kan minska fallrisken med omkring en fjärdedel, och i kombi-

nation med styrketräning med en tredjedel, särskilt god effekt uppnås när träningen

leds av fysioterapeut. Vid fallförebyggande träning är det viktigt att utmana balansen i

en trygg träningsmiljö och att träna styrka. Studier visar att enbart drygt en tiondel av

de äldre med nedsatt fysisk funktion får balansträning som fallprevention. Ing-Mari

Dohrn betonade att det finns mycket stark evidens för att balansträning är en viktig

fallpreventiv insats.

Styrketräning – effektiv och viktig för äldre

Styrketräning är effektiv även för de allra äldsta och för sköra multisjuka personer.

Det är fullt möjligt att öka sin styrka med upp till 100% och träningen leder till både

ökad muskelmassa och minskad fettmassa. Åldersrelaterad muskelförlust motverkas

samtidigt som uppresningsförmåga och balans förbättras. Detta bidrar till självstän-

dighet och minskad risk för fall. Endast 30 minuters styrketräning en gång per vecka

krävs för bibehållen styrka. Hon gav också konkreta råd för träning i hög ålder: värm

upp ordentligt, öka gradvis och gör riskbedömning vid hög intensitet. Vid osteoporos

bör man undvika kraftiga stötar och stor ryggflexion. För fallprevention är det viktigt

att träna balans i en trygg miljö och kombinera med styrka.

Avslutningsvis betonades att all rörelse och varje steg räknas. Äldre som inte kan nå

upp till rekommendationerna bör vara så aktiva som deras tillstånd medger. Aktivite-

ter såsom vardagssysslor och långsam promenad kan vara tillräckligt ansträngande

för att ge betydelsefulla hälsovinster för äldre.

Råd vid fysik aktivitet för äldre:

•

Uppvärmning är extra viktigt, eftersom kroppens

vävnader är mindre elastiska

•

Öka aktivitetsnivån gradvis, duration och frekvens

ökas före intensitet

•

Vid hög eller mycket hög intensitet: gör alltid en

riskbedömning

•

Regelbunden fysisk aktivitet mycket viktig då den

utgör en reservkapacitet

•

Vid osteoporos: undvik kraftiga vertikala stötar

(som hopp) och stor ryggflexion (som sit-ups/yoga)

Social samvaro för ett hälsosamt åldrande

Margareta Kristenson, överläkare, professor emerita socialmedicin och folkhälsove-

tenskap, Linköpings universitet

Margareta Kristenson tog avstamp i skillnaden mellan självvald ensamhet och ofri-

villig ensamhet. Hon beskrev hur ensamhet är vanlig bland både ungdomar och äldre

över 85 år, och hur ofrivillig ensamhet kopplas till ökad risk för psykisk ohälsa, sämre

livskvalitet, lägre fysisk funktion samt sämre sömn och kognitiv förmåga. Ensamhet

blir därmed inte bara en social fråga, utan en tydlig folkhälsofråga.

Nationella strategi mot ensamhet

Satsningen Tillsammans för god gemenskap i hela befolkningen – en nationell

strategi mot ensamhet (2025) har tagits fram av Folkhälsomyndigheten på uppdrag

av reger-ingen. Strategin beskriver vad som behöver göras och på vilken

samhällsnivå. Målet är ett samhälle med jämlika förutsättningar för sociala relationer.

Tre olika delmål lyfter tre nivåer: samhällsnivå (tillgängliga sociala arenor),

gruppnivå (minska hinder för deltagande) och individnivå (fånga upp och stödja

personer i långvarig ensamhet, bland annat genom att våga ställa frågan i vården och

ha stöd att erbjuda).

Ensamhet förenat med högre vårdkonsumtion

Vidare beskrev Margareta Kristenson hur ensamhet kan påverka vårdkonsumtion.

Ensamhet är vanligt bland patienter i primärvården och allmänläkaren kan vara den

enda person en ensam person träffar. Cirka en femtedel av läkarbesöken i primärvår-

den kan ha sin grund i ensamhet eller andra sociala problem, men presenterade som

somatiska problem. En särskild utmaning är att ensamhet ofta är förenad med skam,

vilket gör att den sällan uttrycks spontant. Hon beskrev riskerna med att vården idag

saknar verktyg för att ta hand om ofrivillig ensamhet. Det kan medföra att vårdperso-

nal undviker att ställa frågor om ensamhet och andra psykosociala förhållanden och

istället medikaliserar de symptom patienten presenterar. Vi behöver skapa system

som både gör det möjligt att våga ställa frågan – och som säkerställer att det finns

stöd att erbjuda när svaret blir ja.

Social förskrivning

Som ett praktiskt verktyg presenterades social förskrivning och England lyftes som

exempel. I England har man 30 års erfarenhet av social samvaro ”på recept”, vilket

innebär att vården samverkar med kommun och civilsamhälle och en hälsolots kan

ge stöd att hitta aktiviteter som passar individen.

Det finns evidens om kostnadseffektivitet, effekter och arbetssätt. Social förskrivning

kan avsevärt minska belastningen på sjukvårdssystemet, bland annat genom färre

primärvårdsbesök och minskad belastning på akutmottagningar.

97 % av allmänläkarna i England är positivt inställda till social förskrivning och den

sociala avkastningen på investeringen uppskattas till 2,42 pund för varje investerat

pund.

Kostråd för äldre

Aravinda Berggreen-Clausen, handläggare inom folkhälsonutrition, Livsmedelsverket

Aravinda Berggreen-Clausen redogjorde för Livsmedelsverkets arbete med uppdate-

rade kostråd för äldre inom ramen för ett regeringsuppdrag om mat och måltider för

äldre personer. Uppdraget omfattar både kunskapsstöd till personal och beslutsfattare

inom äldreomsorgen och informationsmaterial riktat till äldre. Uppdraget ska slut-

redovisas den 15 juni 2026. En viktig utgångspunkt är att råden ska vila på aktuell

vetenskap och samstämma med de Nordiska näringsrekommendationerna (NNR

2023), som är grunden för de svenska kostråden som kom ut 2025. LMV:s generella

kostråd för vuxna gäller även för äldre men vissa råd behöver anpassas för målgrup-

pen.

Riskfaktorer i svenskarnas matvanor

Ohälsosamma matvanor är, efter tobak, den livsstilsfaktor som bedöms vara den

största orsaken till ohälsa och förtida död i Sverige. Flera tusen dödsfall på grund av

hjärtinfarkt och stroke skulle kunna undvikas varje år i Sverige med hälsosammare

matvanor.

Vad som är de största riskfaktorerna i matvanorna beror på hur befolkningen äter.

I Sverige är den största riskfaktorn ett högt intag av charkprodukter (korv, skinka och

bacon), vilket ökar risken för hjärt- och kärlsjukdom och cancer. Det motsatta gäller

för fullkorn som har en stor positiv effekt på hälsan, men där bara en av tio äter den

mängd som rekommenderas.

Äldre och näringsrekommendationerna

En hälsosam kost, enligt de nordiska näringsrekommendationerna, är en kost med

mycket grönsaker, frukt, bär, baljväxter och fullkorn, rikligt intag av fisk och nötter,

måttligt intag av magra mejeriprodukter, samt ett begränsat intag av rött kött. Intaget

av chark, alkohol och processade livsmedel som innehåller mycket fett, salt och socker

bör vara minimalt. Dessa rekommendationer gäller även för äldre personer då stu-

dier om kopplingen mellan mat och hälsa har inkluderat äldre. Samtidigt minskar ofta

energibehovet med stigande ålder, men behovet av näringsämnen är minst lika stort –

vilket gör näringstäthet extra viktigt för äldre personer.

Det är aldrig för sent att lägga om kosten

Livsmedelsverket har sammanställt en rapport om samband mellan äldres kost och

De 5 största riskfaktorerna i svenskarnas

matvanor 2023

1. Högt intag av charkprodukter

2. Lågt intag av fullkorn

3. Högt intag av rött kött

4. Lågt intag av frukt

5. Lågt intag av grönsaker

demens, som publicerades i december 2025. Litteraturöversikterna visade tydliga

samband med övergripande kostmönster. De som åt mest likt Medelhavskosten* hade

nära 30 procent lägre risk för Alzheimer jämfört med de som åt minst likt Medel-

havskosten. Den kost som visade sig kunna minska risken för demens överensstäm-

mer med Livsmedelsverkets kostråd, och i rapporten har man inte kunnat identifiera

någon ålder då det skulle vara för sent att ställa om till en mer hälsosam kost.

(* Mycket frukt, grönsaker, baljväxter, nötter och oljor samt fisk)

Mer protein och extra D-vitamin för ett hälsosamt åldrande

Muskelmassa och styrka minskar naturligt med åldern, vilket ökar behovet av protein.

Vid otillräckligt energiintag nyttjas proteinet som bränsle istället för byggstenar som

de egentligen är. Sjukdomar och minskad muskelmassa ökar behovet av protein ytter-

ligare. NNR 2023 rekommenderar ett generellt dagligt proteinintag på 0,83 gram per

kilo kroppsvikt. Men för att förebygga åldersrelaterad muskelförlust och försämrad

fysisk funktion rekommenderas ett högre intag på 1,2–1,5 gram per kilo kroppsvikt

per dag för personer över 65 år. Ett tillräckligt energiintag, med mer protein i kombi-

nation med lätt styrketräning kan motverka muskelförlust och bevara muskelstyrka

även i hög ålder.

Vitamin D är viktigt för att upprätthålla ett friskt skelett och brist kan orsaka urkalk-

ning av skelett hos äldre. Vitamin D kan tillföras både via maten och genom solexpo-

nering. I Sverige är solstrålningen under delar av året otillräcklig, dessutom fungerar

processen för att bilda D-vitamin sämre när man blir äldre. Det rekommenderade dag-

liga intaget av D-vitamin är 10 mikrogram upp till 74 års ålder, därefter är det rekom-

menderade intaget 20 mikrogram. Eftersom det är svårt att få i sig den mängden via

maten så rekommenderas D-vitamin-tillskott för alla över 75.

Undernäring – en stor utmaning

Undernäring är en stor utmaning för äldre. Enligt kvalitetsregistret Senior Alert är sex

av tio patienter inom äldrevården undernärda eller i riskzonen. Undernäring ökar

risken för skörhet vilket innebär en försämrad livskvalitet och ökade vårdbehov och

därmed stora samhällskostnader. Undernäring har olika orsaker, där en minskad aptit

har en stor roll. Att tappa aptiten är en naturlig del i åldrandet, men kan påverkas av

till exempel sjukdom, läkemedel men även av ensamhet.

Sammanfattning av Livsmedelsverkets förslag till uppdaterade kostråd för äldre

Råden riktar sig till två grupper – de som är pigga och över 65 år och de som börjat

tappa aptiten och är sköra.

För friska personer över 65 år gäller i princip samma råd som för alla vuxna, inklusive

mycket fullkorn, frukt, grönt och fisk. Ett viktigt tillägg för denna grupp är mer protein

och extra D-vitamintillskott från 75 års ålder.

För sköra äldre med nedsatt aptit är det viktigt att motverka undernäring. Att äta

hälsosamt är fortfarande grunden, men när man inte orkar äta stora portioner är det

viktigast att maten ger tillräckligt med näring och energi. Många små måltider med

högt energi- och proteininnehåll är centrala för att bevara både muskler och kogni-

tiv förmåga. Extra fett i maten och feta mejeriprodukter bidrar med energi. En viktig

skillnad jämfört med de generella kostråden är att de mängdrekommendationer som

finns för olika livsmedelsgrupper har anpassats för denna grupp. Till exempel kan

mängden frukt och grönsaker behöva minskas för att ge plats åt det som är mer ener-

gi- och proteinrikt. Nya råd om ägg och kött från fågel har också lagts till.

Digitala verktyg – stöd eller stress?

Helen Sjöland, professor, universitetssjukhusöverläkare, Kardiologsektionen, Medicin

Geriatrik Akutmottagning, Centrum för digital hälsa, Sahlgrenska Universitetssjuk-

huset

Helen Sjöland beskrev hur digitala verktyg kan öka tryggheten och möjliggöra själv-

ständighet för patienten, samt bidra till bättre prioriteringar och effektivare resur-

sanvändning för vårdpersonalen. För hälso- och sjukvårdssystemet kan verktygen

skapa kontinuitet och underlätta samverkan, på samhällsnivå kan de bidra till ökad

jämlikhet genom att erbjuda likvärdig vård oavsett bostadsort och stödja preventiva

åtgärder. Som exempel nämndes verktyg som telemonitorering, trygghetslarm, digitalt

läkemedelsstöd och videokontakter, men också kognitionsstöd och digitala aktiviteter

som kan bidra till social stimulans.

Att införa egenmonitorering för hjärtsvikt i Västra Götalandsregionen

Västra Götalandsregionen har infört egenmonitorering vid hjärtsvikt. Vid nyupptäckt

hjärtsvikt krävs ofta tät uppföljning och systematisk upptrappning av läkemedel.

Genom digital rapportering av värden kan vården arbeta mer proaktivt, följa trender

och ibland justera behandling utan att alltid kräva fysiska besök.

Det finns tydlig evidens inom hjärtsvikt som visar att telemonitorering kan minska

återinläggningar och dödlighet vid hjärtsvikt och förbättra kontroll av kardiovaskulä-

ra riskfaktorer. Även sannolikt reducerade kostnader men evidens för detta är svaga-

re.

Egenmonitorering och stress

Helen Sjöland lyfte att även äldre patienter över 75 år relativt lätt kunde lära sig att

hantera mätinstrumenten och metoden, men betonade att detta var relativt resurs-

starka patienter, då de behövde ha bank-ID, internetuppkoppling och smartphone.

Vissa kunde däremot inte fullfölja mätningar, efterleva rutinen och behärska tekniken.

Hos anhöriga märktes obetydlig ökad stress. I utvärderingar sågs över lag mycket hög

patientnöjdhet med snittbetyg på 4,3 - 4,6 av 5.

Personalens erfarenheter och lärdomar

Samtidigt beskrev professionerna flera utmaningar i införandet. Bland annat medför-

de det en betydande kognitiv belastning att bevaka inflödet av mätdata, att enstaka

bortfall av mätningar (tex patienten glömde, var bortrest etc.) orsakade mycket me-

rarbete, och att chatfunktionaliteten krävde begränsningar gentemot patienten, dvs

endast hjärtsviktrelaterade besvär kunde tas upp där. Dessutom kvarstod de fysiska

besöken ofta på grund av känslan av kontrollförlust hos personalen, man kände även

osäkerhet kring ansvarsfrågan och vilka tecken man skulle reagera på. Regionens

processägare framhåller liknande synpunkter samt att ett skifte från punktvisa vård-

kontakter till kontinuerligt informationsflöde är en stor kulturförändring som kräver

tydliga ramar, tröskelvärden och ansvarsfördelning.

Rekommenderade arbetssätt, nyorientering och framtidsspaning

Avslutningsvis betonade Helen Sjöland att fokus bör ligga på nytta i stället för impera-

tiv teknikanvändning. Relevanta frågor att ställa: Vilka patienter har verklig nytta? När

leder data till bättre beslut? Hur undviker vi att både patient och vårdpersonal känner

ständig vaksamhet?

Egenmonitorering ska ersätta arbetsmoment och inte bara adderas ovanpå övriga

arbetsmoment. Det är viktigt att schemalägga tid för egenmonitorering, regelbun-

denhet hos patienten likaså, annars skapas merarbete. Man kan även fundera över

uppgiftsväxling, vem kan sköta det praktiska arbetet, exempelvis beställa sensorer och

hjälpa patienten att komma i gång med egenmonitoreringen? Kanske administratör,

sekreterare eller undersköterska? I praktiskt arbete rekommenderas att fokusera på

trender av inrapporterade värden snarare än enstaka avvikande.

Framöver spår Helen Sjöland att vi kommer att använda oss mer av bärbar teknik

(wearables) med automatiskt registrerade data med AI-stödd tolkning och mindre

egenregistrerade data. Vi kommer även se mer forskning och utvärdering kring nyttan

vilket är nödvändigt för breddinförande, spridning och ersättningssystem. Hon under-

strök slutligen att breddinförande och skalning innebär en systemförändring, vilket

måste genomsyra hela verksamheten.

Hälsofrämjande miljö för den som är äldre

Anna Nivestam, leg. sjuksköterska, doktor i gerontologi, universitetslektor i hälsove-

tenskap, Högskolan Kristianstad

Med utgångspunkt i WHO:s rapport om hälsosamt åldrande betonade Anna Nivestam

att ett gott åldrande inte enbart handlar om frånvaro av sjukdom, utan om att bevara

funktionell förmåga; att leva ett liv med självständighet, delaktighet och välbefinnan-

de. Det innebär att hälsofrämjande arbete behöver omfatta både individnära insatser

och hur samhället är utformat, eftersom miljön kan underlätta – eller försvåra – att

äldre kan vara aktiva och socialt delaktiga.

WHO:s ramverk för åldersvänliga miljöer

Anna Nivestam presenterade WHO:s ramverk för åldersvänliga miljöer och visade hur

områden som transporter, boende, social delaktighet, kommunikation och samhälls-

service hänger samman. Brister i ett område kan slå mot flera andra, och påverka både

hälsa och delaktighet.

WHO:s åtta områden för åldersvänliga miljöer

1. Utomhusmiljöer: Möjliggöra rörelse, vila och rekreation, säkerhet, tillgänglighet,

närhet till service.

2. Transporter och mobilitet: Trottoarer, säkerhet, kollektivtrafik, färdtjänst.

3. Boende: Rimliga boendekostnader, tillgängliga, anpassningsbara, stödjande

miljöer runt boendet, serviceutbud, säkerhet och trygghet.

4. Social delaktighet: Uppmuntra och möjliggöra delaktighet, generationsöver-

skridande aktivister.

5. Social inkludering och ickediskriminering: Motverka ålderism, våld mot

äldre, minska ensamhet, minska social isolering, generationsöverskridande

aktiviteter.

6. Medborgerligt engagemang och sysselsättning: Delaktighet politik/besluts-

fattande, åldersvänligt arbetsliv, volontärarbete. Viktigt att vara en del av ett

sammanhang och att känna sig behövd.

7. Kommunikation och information: Tillgänglig och begriplig, åldersvänlig,

minska det digitala gapet.

8. Samhälls- och hälsoservice: Sömlös vård- och omsorg, hälsofrämjande- och

förebyggande, hemsjukvård, vård- och omsorgsboenden.

Åldersvänliga miljöer ur äldres perspektiv

En ny studie som Nivestam är medförfattare till presenterades. Studien undersöker

vilka faktorer äldre personer själva anser vara avgörande för att skapa åldersvänliga

miljöer i en svensk landsbygdskontext. Studien bygger på fem fokusgrupper som dis-

kuterat utifrån de åtta definierade områdena i WHO:s modell.

I fokusgrupperna framkom att transporter och digitalisering var särskilt centrala

frågor. Bristande kollektivtrafik begränsade möjligheten att delta i aktiviteter, ta del av

service och besöka vård. Digitaliseringen upplevdes samtidigt som både en möjlighet

och ett hinder. När betalningar, bokningar och information flyttar in i appar kan det

skapa exkludering för den som saknar vana, utrustning eller stöd.

Även boendefrågan lyftes tydligt. Flera deltagare beskrev hur ekonomiska förutsätt-

ningar gör att man bor kvar i bostäder som inte längre är anpassade till nuvarande

behov. Samtidigt upplevdes det svårt att få tillgång till mer anpassade boendeformer,

trots hög ålder.

Under temat kommunikation och information kom flera exempel på hur brist på

mänskliga möten kan öka känslan av ensamhet och minska tilliten till samhällsstöd.

Samtidigt framkom också positiva aspekter. Att kunna bidra, hjälpa andra och vara en

del av ett sammanhang upplevdes som starkt hälsofrämjande.

Miljön som prevention

Avslutningsvis betonade Anna Nivestam att arbetet med åldersvänliga miljöer i sig

är en form av prevention. När samhället möjliggör rörelse, social delaktighet och

tillgång till service skapas förutsättningar för att bevara funktionell förmåga längre.

Hälsofrämjande arbete handlar därför inte enbart om individuella insatser, utan lika

mycket om samhällsplanering och strukturella beslut.

Att främja autonomi och värdighet i livets senare faser

Joakim Alfredsson, överläkare kardiologi, biträdande professor Universitetssjukhuset

Linköping

Joakim Alfredsson tog upp autonomi och värdighet som centrala begrepp i vården och

omsorgen av äldre. Autonomi beskrevs som rätten att själv få bestämma över sitt liv

och medbestämmande i vårdenbesluten. Beroende av andras hjälp kommer med ålder

och sjukdomar och är föränderligt över tid, det är viktigt att aldrig bedöma någon an-

nans autonomi. Värdighet beskrevs som en känsla av självrespekt och integritet, vilket

främjas av att känna sig sedd och hörd. Denna upplevelse är personlig och kan föränd-

ras över tid.

Det som kan hota autonomi och värdighet handlar om fysiska och kognitiva begräns-

ningar, ålderism, organisatoriska ramar och tidspress, samt situationer där säkerhet

prioriteras på bekostnad av självbestämmande. Med personliga exempel illustrerade

Joakim Alfredsson hur lätt hjälp kan glida över i att ”ta över”, även med goda intentio-

ner.

Att främja autonomi

Som arbetssätt för att främja autonomi betonade han personcentrerad vård utifrån

individens behov, med kommunikation och delaktighet i beslut. Att respektera ett ja

eller ett nej och att behandla den äldre som en person, oavsett fysiskt eller kognitivt

tillstånd, är avgörande. Frågan ”Vad är viktigt för dig?” kan öppna för individualisering

delaktighet. Han underströk också att delaktighet kräver kunskap: vården behöver

kunna förklara nytta och risk så att patienten kan fatta informerade beslut. Att stöd-

ja oberoende i vardagen är också nycklar till främjad autonomi. Det kan handla om

att anpassa miljön samt att uppmuntra och stärka egna förmågor. Även anhöriga kan

behöva stöd i att främja autonomi, snarare än att ta över beslutanderätten, så långt det

är möjligt.

Att främja värdighet

Vidare framhölls att det är grundläggande att vi tillåter individen att definiera vad som

är värdighet och att vi inte utgår ifrån oss själva. Förhållningssätt, kommunikation och

gemensamma beslut är centralt även här.

När det gäller forskning betonade han att äldre patienter ofta är underrepresenterade

i kliniska studier, trots att många sjukdomar i hög grad drabbar personer i högre åld-

rar. När evidensen främst bygger på studier av yngre patienter riskerar behandlings-

beslut att vila på otillräcklig kunskap om vad som faktiskt är bäst för de äldsta. Att i

större utsträckning inkludera äldre i forskning och att utveckla evidens för behandling

och rehabilitering i hög ålder är därför ett sätt att stärka framtida autonomi och vär-

dighet – och att möjliggöra mer individualiserade och välgrundade beslut.

Som exempel nämndes hjärtrehabilitering. I kvalitetsregistret SEPHIA registreras idag

patienter upp till 79 års ålder, medan kunskapen om hur patienter över 80 år följs upp

och rehabiliteras är mer begränsad. En enkätstudie pågår för att belysa detta. Samti-

digt finns studier som visar att även sköra äldre har mycket att vinna på rehabilitering.

Att stärka funktion och förmåga i hög ålder kan ge betydande förbättringar i livskvali-

tet och självständighet – vilket ytterligare understryker behovet av mer forskning och

anpassade insatser för de allra äldsta.

Att bygga forskningsbaserad vård och omsorg för äldre

Ramona Schenell, forskningsledare Äldre samt vård- och omsorgsförvaltningen

(ÄVO) Göteborgs Stad, adjungerad lektor Göteborgs universitet, styrelseledamot

Svensk sjuksköterskeförening

Ramona Schenell beskrev hur Äldre samt vård- och omsorgsförvaltningen (ÄVO) i

Göteborgs Stad arbetar för att göra forskning till en naturlig och integrerad del av den

kommunala vården och omsorgen. ÄVO är en omfattande organisation med omkring

10 000 medarbetare från många olika professioner. Inom förvaltningen finns en sär-

skild enhet för forskning och kunskapsspridning som samordnar och driver forsk-

ningsarbetet. Där arbetar Ramona Schenell som sjuksköterska, tillsammans med en

kollega som är socionom. En avgörande framgångsfaktor handlar om att ha en beslu-

tad forskningsinfrastruktur som gör att arbetet blir hållbart över tid.

Från behov till nytta

Ramona Schenell presenterade arbetssättet SPIRA – från behov till nytta, där verk-

samhetens behov är utgångspunkten. Modellen skapar struktur för hur forskning-

sidéer tas emot, hur etiska frågor hanteras och hur studier genomförs – men också

hur resultaten omsätts i praktiken. SPIRA sammanfattas i stegen samverka, prioritera

och planera, initiera, realisera samt använda och sprida

Samverka – med dem verksamheten är till för, akademin och andra aktörer

Prioritera och planera – verksamhetens behov leder vägen

Initiera – struktur för forskningsförfrågningar och forskningsetik

Realisera – driver studier i och utanför verksamheten

Använda och sprida – gör så att kunskapen används i vardagen

Take home messages

•

Våga fråga – och lyssna på svaret

•

Gör patienten delaktig i beslut som rör den egna

vården

•

Individualisera behandling och insatser utifrån den

äldres situation och önskemål

•

Stimulera och stärk den äldres egna förmågor i

stället för att ta över

•

Bidra till kunskapsutveckling genom att inkludera

äldre i studier och utvärderingar

Hon berättade vidare om vilka olika delar deras forskningskultur består av. Samt att de

har sju doktorander med olika profession och forskningsområden och olika finansie-

ring.

Forskning och samverkan

Ramona Schenell framhöll att få av de problem som vård och omsorg står inför i dag

kan lösas av en aktör ensam. Samverkan behövs för att lösa problem inom vård och

omsorg. Hon menade att vi behöver gå från en fragmenterad vård- och omsorg till en

sammanhållen där alla aktörer som finns runt personen som behöver vård och omsorg

samverkar för att det ska bli så bra som möjligt.

Att få stora organisationer att arbeta tillsammans är inte enkelt, trots regelverk och

avtal på nationell och regional nivå. Här kan forskning och utveckling fungera som en

gemensam plattform. Genom att formulera gemensamma frågeställningar och skapa

mötesplatser kan samarbete växa fram – ofta utan omfattande formalisering.

Exempel på pågående forskning om prevention och de allra äldsta presenterades:

fallprevention efter fallolyckor och hur vårdkedjan fungerar, våld mot äldre och hur det

kan förebyggas, vad som händer när sjukhusvård flyttar hem och flera aktörer ska sam-

verka i personens bostad, samt hur kostnader ser ut för samma insats på olika vårdni-

våer. Gemensamt för projekten är att de utgår från konkreta behov i verksamheten och

syftar till att förbättra vård och omsorg i praktiken.

Take home message – hur bygger vi forsknings-

baserad vård och omsorg för äldre?

•

Hitta samverkanspartners som delar engagemanget

•

Våga gå över organisationsgränser

•

Bjud in er själva där ni kan behövas – och bjud in

andra till era sammanhang

•

Tänk strategiskt och långsiktigt, men var inte rädda

att låta idéer växa organiskt

•

Skapa en tydlig struktur att luta er mot

Roller, ansvar och politisk vilja att prioritera - ett panelsamtal

Anna Kiessling, SLS, Catharina Ihre Lundgren, SLS, Björn Eriksson, generaldirektör

Socialstyrelsen, Olivia Wigzell, generaldirektör Folkhälsomyndigheten, Talla Alkurdi

Hälso- och sjukvårdsregionråd, Region Stockholm, Socialdemokraterna, Aase Wisten,

sakkunnig i vård och omsorg för SPF Seniorerna

Dagen avslutades med ett panelsamtal lett av Anna Kiessling. Diskussionen kretsade

kring två återkommande frågor: hur prevention blir verklighet i praktiken – och hur

digitalisering påverkar jämlik tillgång till vård och stöd, särskilt för äldre med stora

behov.

Panelen inledde i ansvarsdimensionen: vem gör vad, och hur undviker vi att pre-

vention hamnar mellan stolarna? Björn Eriksson beskrev hur resursbrist kan driva

fram en slags ”någon-annan-ism”, där ansvar tenderar att flyttas mellan aktörer. Han

betonade behovet av en gemensam målbild och bättre samordning, och lyfte region-

dialoger som ett sätt att minska glapp i systemet.

Aase Wisten hänvisade till SPF Seniorernas vård- och omsorgspolitiska program och

betonade vikten av att ansvar blir tydligt formulerat – inte minst för att kunna följas

upp. Hon lyfte fallprevention som ett område där det finns stor förbättringspotential

och nämnde idén om en nollvision för fall som ett konkret exempel på hur prevention

kan prioriteras och mätas.

Catharina Ihre Lundgren återkom till primärvårdens roll och betonade att kontinuitet

är en förutsättning för både prevention och en sammanhållen vård för äldre. Olivia

Wigzell instämde i primärvårdens betydelse och lyfte samtidigt att prevention inte

kan bäras av hälso- och sjukvården ensam – utan kräver insatser från flera samhälls-

sektorer. Talla Alkurdi pekade på att många medborgare ändå uppfattar att vården

har huvudansvaret, och menade att ett bredare förebyggande arbete kräver både

resurser och ett starkare stöd till det kommunala civilsamhället.

När samtalet övergick till digitalisering blev riskerna med digitalt utanförskap ett

tydligt tema. Catharina Ihre Lundgren betonade att digitala verktyg kan vara en till-

gång för många, men att de också kan skapa hinder kopplade till språk, socioekonomi

och, digital vana. Talla Alkurdi lyfte erfarenheter från pandemin, där digitala krav i

vissa fall gjorde det svårare för dem som hade störst behov, och underströk att digita-

la lösningar aldrig får begränsa tillgången till vård.

Olivia Wigzell pekade på att digitalt utanförskap kan förstärka ensamhet och ojäm-

likhet, och betonade att alternativa vägar behöver finnas parallellt eftersom många

äldre saknar både internetvana och BankID. Aase Wisten lyfte integritetsfrågor och

behovet av lösningar som fungerar även vid vanliga hinder i hög ålder, exempelvis

synnedsättning.

Panelen landade i en gemensam slutsats: digitalisering kan vara ett stöd – men bara

om den byggs med tillgänglighet och jämlikhet som utgångspunkt. Fast läkarkontakt

och ett personcentrerat arbetssätt lyftes samtidigt som viktiga förutsättningar för att

äldre ska kunna känna trygghet och delaktighet i ett allt mer digitaliserat samhälle.

Slutord

Mats Börjesson, SLS kommitté för prevention och folkhälsa, sammanfattade dagen och

konstaterade att svensk hälso- och sjukvård står inför stora utmaningar med en väx-

ande andel äldre, varav många med multisjuklighet. Därför är prevention inte bara ett

viktigt perspektiv, utan en förutsättning för en långsiktigt hållbar vård och ett friskare

samhälle.

Lärdomar från Preventionsdagen

•

Den demografiska utvecklingen där fler blir allt äldre påverkar såväl

individers livsvillkor som planeringen och finansieringen av välfärden.

Samtidigt är äldre svenskar bland de lyckligaste befolkningsgrupperna

i världen!

•

Styrke- och balansträning fungerar även i hög ålder – att bryta stilla-

sittande är en viktig preventiv åtgärd och balansträning är även en

viktig fallprevention.

•

Ensamhet är förenat med högre vårdkonsumtion och Social förskriv-

ning är ett praktiskt verktyg för att motverka negativa effekter av en-

samhet både för samhälle och individ.

•

Det är aldrig för sent att lägga om kosten och Medelhavskost kan

minska risken för Alzheimers. Alla över 65 år rekommenderas ett ökat

intag av protein och alla över 75 år rekommenderas D-vitamintillskott.

Näringstäthet extra viktigt för äldre personer!

•

Telemonitorering kan minska återinläggningar och dödlighet vid

hjärtsvikt. Patienterna var positiva medan personalen upplevde ökad

belastning. Framöver väntas användandet av wearables med AI-stödd

tolkning att öka. Vi kommer även se mer forskning och utvärdering

kring nyttan av olika digitala lösningar.

•

Funktionell förmåga avgörs inte enbart av individens hälsa, utan också

av miljön. Delaktighet och meningsfulla sammanhang kan stärka hälsa

varför hälsofrämjande arbete handlar både om vårdinsatser och om

samhällsplanering som möjliggör ett aktivt och socialt liv även för äld-

re.

•

Vi kan främja autonomi och värdighet i livets senare fasergenom att

göra patienten delaktig i beslut, individualisera behandling och insat-

ser, samt att stimulera den äldres egna förmågor i stället för att ta över.

•

Forskning och utveckling kan vara en gemensam plattform mellan

aktörer – och samverkan är en nyckel för att bygga forskningsbaserad

vård och omsorg för äldre

ADRESS Klara Östra Kyrkogata 10, Box 738, 101 35 Stockholm, Sweden

VÄXEL 08-440 88 60 WEBB www.sls.se